Taylor: En underhållande affärsresa

Under gårdagen var det dags för mig och min kollega, vi kan kalla henne Mrs H, att ge oss iväg på en buissnesstripp till den eminenta staden Uppsala. En stad som gett oss bla. Pelle Svanslös, Ingemar Bergman och Gustaf Fröding (en aningen större poet än dig Marcus Birro men å andra sidan har han inte skrivit på svenskafans.com).

Min kära kollega som är känd för att kunna bjuda på underhållande citat gjorde ingen besviken. På resan till Uppsala satt hon och pratade i telefon med en kompis då hon plötsligt frågar:
- Hur långt är det kvar?
- Ja, det är väl 3-4 mil.
- Ungefär hur långt är det?
- Eh, ja ungefär 3-4 mil.

Efter det flöt resan på utan några problem och Mrs H skötte sin roll som kartläsare prickfritt. Vi kom fram dit vi skulle och dessutom i god tid.

När mötet var över och det var dags att hitta ut ur Uppsala började dock problemen. Vi missade förmodligen en avfart med en gång och var därför tvungna att förlita oss på våra lokalsinnen. Detta var tydligen inga problem, för Mrs H kände igen sig lite varstans. Det var allt från Ica-butiker till McDonalds och Max-restauranger. Inte en tanke på att i en stad som Uppsala så kanske det finns fler av en av varje.
Tillslut blir hon dock helt övertygad.
- Här åkte vi på hitvägen.
- Är du helt säker?
- Eh ja, men då åkte vi på den sidan. Säger hon och pekar på filen i motsatt färdriktning.

När skrattet har lagt sig efter denna episod så känner vi att det börjar bli dags för lite mat. Då klockan är ganska mycket så faller valet på att vi ska försöka hitta ett McDonalds med drive-in. Efter att ha lyckats missa avfarten till 2-3 st så känner vi att det börjar krisa allt mer, både med hunger och nödighet. Till slut lyckas vi dock hitta en avfart till ett köpcentra där flera stora skyltar talar om att det finns ett McDonalds. Mrs H börjar räkna och utbrister:
- Shit, det finns tre stycken McDonalds här!

När det så blir dags att beställa kör vi fram till luckan. Vid en första anblick ser det ut som att tjejen där inne är helt ensam. Inget vidare drag här med andra ord. Jag som som kör bilen ska försöka få ordning på beställningen och det går sådär.
- Hej, en eeeh... (jag hade totalt glömt av vad skiten hette och försöker förklara vilken det var)
- En (så sa hon något namn som jag glömt men som förmodligen inte alls var den jag tänkt)?
- Eh, ja precis. Sedan ska hon ha en (vad det nu var hon beställde, typ superduper meal med allt.)
- Var det bra så?
- Ja det v..
- Nej , jag ska ha en dip också, inflikar Mrs H.
- Ok, något mer?
- Ja en glass med chokladsås, fortsätter hon.
- Ja, nu var det bra, försöker jag. Men Mrs H är inte nöjd än.
- Och så ska jag ha en paj också.

Efter att vi har fått vänta ett par minuter på att den ensamma flickan har fått tillaga denna monsterbeställning börjar vi åter rulla hemåt. Vi får då se att istället för servetter i våra påsar så har hon tryckt ner toapapper. Det kändes inte så fräscht till en början men det kom att visa sig att hon visste vad hon gjorde. Det tog nämligen inte mer än fem minuter innan vi var tvungna att stanna igen för ett toabesök. McDonalds hade återigen visat hur bra det är för magen. Resten av resan hem handlade mest om att överleva och att försöka hålla maten kvar i kroppen. Är det konstigt att man hatar McDonalds..?