Gästkrönika från Självmordsbombaren: Underbara Jill...

Ikväll såg jag Så ska det låta.
Det var som ett smörgåsbord.
Med skillnaden att jag slog bort Martin Stenmark och pianisten i mitten (lik Anders Berghagen).
Ni vet, precis som i en film där den arge vansinnigt slår bort allt som finns i hans väg. Förutom hans käresta.
Detsamma gällde mig.
Till slut blev det en räckmacka.
En god räckmacka.

Det jag behöll var Jill Johnsson.
Hennes underbara leende. Hennes vackra röst.
Det slutade med att jag låtsades att Jill satt bredvid mig.
"Haha, Jill, du är fantastisk. Vilken fin röst du har."

Sen avbröt den där djävla Peter Settman och jag började spackla väggen igen.

Egentligen borde den här texten handlat om Stenis o hans egen luftgitarrtimme, men han är bara ett bihang till en annan människa.
Vilken människa?
Jo, Kim Sulocki såklart. Hans släkting...