Seba: Jag är tillbaka med en värdig hyllning...

Det var länge sedan jag skrev något inlägg här. Nu är det dock dags igen. Jag sitter framför Kvällsöppet med Ekdahl och njuter.
Jag njuter av Lennart Ekdahl och hans stora programlederi. Jag njuter av Lennart Ekdahls östgötska ändelser. Jag njuter av att se en ikon som Liam Norberg tillbaka i rampljuset.
Men framförallt njuter jag av Marcus Birro, och nu är jag fullständigt uppriktig. Jag njuter av att Marcus är så där klok, verbal och sund som han kan vara. Där är inte den egocentriske Marcus Birro. Där är inte den Marcus Birro som ska framhäva sig själv. Det är inte den Marcus Birro som ska vara samhällets utstöttas fader.
Där sitter Marcus Birro och är den bäste side-kicken ett samhällsprogram kan ha. Han besitter ett otroligt stort ordförråd, säger jäkligt kloka saker om Vanja Lundin-härvan och hittar intelligenta sidospår till höger och vänster. Han äger studion.

Jag sitter här och skäms över hur jag och framförallt min kompanjon Taylor har hånat Marcus under en lång tid. Jag skäms även över den här nye finnen (som har tagit min plats på portalen) som också han gjort narr av Birro.
När Birro levererar på det sätt han gör idag så har han inga övermän. Jag kan bara buga och bocka för Marcus Birros briljans.

Men inte ett program utan att man hittar något att störa sig på. I det här programmet är det ingen tvekan om vem störningsmomentet är: Stackars Engla Höglunds fullständigt vidriga mamma... Jag klarar inte av den människan.