Taylor: En Mariestad, två nötter och två världspoeter

Sitter på balkongen och svalkar mig efter ännu en hård dag i gruvan. Eller, gruva var kanske att ta i, men jag har i alla fall varit på jobbet och suttit framför datorn där. Vill inte på något sätt påstå att det är ett lika slitsamt jobb som de små dvärgarna har det då de hackar fram diamanter och dylikt med sina hackor. Men det är i alla fall utmattande. Ringde förövrigt Mr L från Polen och erbjöd honom ett jobb idag. Han lovade att han skulle fundera på det. Han kanske hade andra anbud att överväga. Kanske från dvärgarnas gruva, vad vet jag.

I min hand vilar en iskall Mariestad. Ölen alltså, inte staden. Det är vad jag kallar finöl. Strået vassare än flaket med svensk fatöl som jag köpte för 58kr. Det här får jag betalt för att säga, men det spelar ingen roll. Som den gode Jan-Boris en gång sa i reklamen. Jag dricker Mariestad i alla fall. Om någon på Mariestads bryggeri läser detta så går det bra att sätta in pengarna direkt på mitt bankkonto.

På tennisbanan nedanför spelar, eller rättare sagt försöker två nötter spela tennis. Detta trots att klockan är mycket och att det är på tok för mörkt för att spela. Det verkar dock inte bekomma dem särskilt.

Slöläser de båda världsgenierna Marcus Birro och Ronnie Sandahl i de två stora skvällertidningarna, men inget nytt under solen där. Birro gör allt för att synas och Sandahl fyller en sida utan att egentligen säga någonting alls. Allt i sin ordning med andra ord.

Nä, nu är ölen slut. Dags att se om det är något att ha på teven innan det är dags för sängen.

. . . . .