Seba: Grattis Taylor och Arsenal!

Döm om min förvåning men väl hemma från träningen så fastnade jag framför fotboll på TV:n i 60-70 minuter och det var ett bra tag sedan det hände kan jag lova.
Min bloggkompanjon Taylor har många fördelar. Han kan skriva, han är en gedigen kock, han är teknisk lagd, han är rolig, han tar livet som det kommer, han har inga bekymmer, han är allmänbildad, han är intelligent och han ser bra ut.
Mitt i detta återfinns förstås någon mörk sida och denna är att han är en närmast fanatisk supporter av ett fotbollslag, vilket ju är rätt löjligt i hans ålder. Men detta kommer inte fram i denna blogg och det bör han självklart ha cred för. So lets give cred where the cred is due...
Hur som helst så spelade hans Arsenal mot ett lag från mitt kära Italien under kvällen och jag fastnade framför matchen. Det var faktiskt ganska trevligt, upptäckte jag. Dessutom hade jag och Taylor en sansad sms-konversation i vänlig anda trots att vi höll på olika lag. Detta berodde förmodligen på: att båda lagen spelar riktigt rolig fotboll, att det rådde otroligt god stämning mellan lagen och kanske på grund av att vi mognat som människor.
Men så hände det. Jag började störa mig på målvakten i hans lag. Under straffläggningen dyker en blonderad spanjack till målvakt upp i hans lag. Ett lag som annars mest är fyllt av mäktiga mörkhyade afrikaner (underbart folkslag). Jag märker att jag är tillbaka i gamla synder och börjar bry mig om fotbollen igen. Allt på grund av att den där blonderade spanjackjäveln uppträder osportsligt till skillnad från alla andra på planen. Är det något jag avskyr i världen så är det blonderade särskolespanjacker som ska spela coola...
Jag märker själv att att jag mer och mer får en hårdare ton i mina mess till Taylor.
Självklart förlorar mitt lag och i sann vanskaplig anda skickar Taylor ett snällt mess där han förklarar sina sympatier för mitt lag.
Jag vet inte om han gör det av ren vänlighet, ärlighet och spontanitet eller för att han vet hur arg jag är inombords. Men skitsamma, han visar i vilket fall att han är en mycket god vän igen, så tack Taylor.
Jag konstaterar återigen att min kära italienska liga har förvandlats till en ren blåbärsliga och när man väl lyckas ta en match till straffar mot ett lag som har en medelålder på 8,5 år så visar man att man är mentalt svagare än ett mellanstadielag ackomponjerat av ett blonderat särskolemongo i buren...
Det är bara erkänna sig slagen och gratulera fanatiske Taylor och hans välspelande lag.

Aftonbladet